"Men Staffe, ditt begränsade förstånd kan inte ens närma sig föreställningen om hur in i helvetes jävla tråkigt jag tycker det är med sport. Jag kommer inte läsa en stavelse om så mitt liv hängde på det."
Då har du inte läst om de olympiska sommarspelen i St Louis 1904. Tro mig. Nu ska vi ut på en resa.
Den imperialistiska världsutställningen
Först var det tänkt att den tredje upplagan av de olympiska sommarspelen, som gjorde sin premiär på det västra halvklotet, skulle äga rum i Chicago. Detta var spikat och klart av den Internationella Olympiska Kommittén fram tills att den forna Missouri-guvernören David Francis hade invändningar, eftersom samma datum var bokat för den mycket större händelsen Louisiana Purchase Exposition (hundraårsjubileet av Jeffersons Louisiana-köp av Napoleon, som skulle uppmärksammas med en världsutställning), i St. Louis. Skulle nåt litet sketet sportevent han knappt hört talas om få störa det här enorma firandet? Ingalunda. Han fattade pennan och inledde korrespondens med grundaren till de olympiska spelen, Baron Pierre de Coubertin, där han berättade hur de skulle styra upp ett ännu större atletiskt jippo i samband med Louisiana Purchase Exposition, som helt skulle överskugga Chicagos "lilla kontinentala import". Av rädsla för ett monumentalt misslyckande gick Baron Pierre de Coubertin (jag ville skriva hela titeln igen) med på att flytta evenemanget till St. Louis och slå ihop det med Louisiana Purchase Exposition.
Detta medförde att en del högst ovanliga grenar inkorporerades i sommarspelen, så som Gaelisk fotboll och indisk klubb. Och varför inte, resonerade man vid tidpunkten, för evenemanget saknade till stor del regleringar och var i praktiken en free-for-all. Och på tal om free-for-all, spelen saknade i stor mån internationell representation då det var för långt för många att resa till St. Louis (läs: det var mödosamt för eliten att behöva ta sig till en andra klassens stad nånstans ute på vischan). Ur de 651 personer som deltog var 526 amerikaner. Eftersom det dessutom stod var och en fritt att hoppa in när och hur som helst, även helt vanliga personer på gatan, var de allra flesta till och med lokalbor.
Den ohämmade rasismen
Det var vanligt att världsutställningar på denna tid passade på att skryta inför sina besökare vilka dygder landet ståtade med, inte sällan genom att jämföra sig med andra - som man uppfattade som sämre - länder. 1904 hade Amerika just börjat hävda sig i de stora rummen som en begynnande imperialistisk stormakt och därför föreföll det av extra vikt att framhäva sin överlägsenhet genom bland annat mänskliga zoon. Man hade till exempel byggt en filippinsk by, komplett med "levande exemplar", som sträckte sig över 47 tunnland. Runt denna anlades mindre byar där pygméer, indianer, syrier, turkar och andra "vildar" placerades för att ge en jätteautentisk bild av hur livet hemma var för dem. Betalande besökare kunde sedan titta på utifrån medan de här människorna demonstrerade sin fullständiga underlägsenhet. När nu ett sportevenemang hade förenats med utställningen uppdagades ett ypperligt tillfälle att demonstrera den vita rasens överlägsenhet även fysiskt.
Chefen för mässans "Institution för fysisk kultur", James E. Sullivan, slog sina påsar ihop med William McGee, chefen för mässans "Institution för antropologi" och anordnade en parallell liten olympiad på plats. Där skulle "vildarna" få försöka sig på samma grenar som den vita eliten - och därigenom bevisa hur dåliga de var även fysiskt. Ja men precis, ni läste rätt, man skulle jämföra de inhyrda representanterna för olika kulturer med vita elitidrottare för att påvisa... ja ni fattar vid det här laget.
Pygméer deltar i spjutkastning
12 och 13 augusti gick de så kallade Antropologidagarna av stapeln. Rubriken i St. Louis Post-Dispatch löd "Barbarer möts i atletiska spel". Dag ett gick uruselt eftersom inga av de nya deltagarna hade fått någon träning, eller ens regelgenomgång, i grenarna de skulle tävla i (Vad var ett startskott? Skulle man stanna vid målsnöret, eller kanske springa under det?). Dag två, som organisatörerna hade hoppats mer på eftersom den bland annat innehöll de "vilde-vänliga" momenten trädklättring, bågskytte och lerkastning, slutade också med besvikelse. Faktiskt var Antropologidagarna så underväldigande att den övriga mässan knappt brydde sig. Men James E. Sullivan var glad ändå, för han hade ju bevisat att de här folken inte ens kunde spela tennis!
Det livsfarliga maratonloppet
En vecka senare, den 30 augusti, skulle 32 deltagare springa maratonloppet. Det var en sträcka på 4,2 mil som egentligen var tänkt att den skulle springas helt utan vätska eftersom det fanns en teori man ville utforska om att människan presterar bättre när kroppen var närmast uttorkad. Eftersom det var dryga 33 grader varmt sattes emellertid en (1) vattenkontroll motvilligt ut i mitten av sträckan.
Nästan hälften av deltagarna var nära att dö och majoriteten gav upp utan att gå i mål. Värmeslag var den vanligaste orsaken, men det uppstod ett antal andra hälsorelaterade angelägenheter hos några av deltagarna. Till exempel fick en av dem hoppa av efter okontrollerade uppkastningar. En annan började hosta blod och hittades medvetslös i ett dike. Svår uttorkning tillsammans med en stor mängd inandat damm (det körde mycket fordon på vägarna man sprang på, som orsakade en vägg av grusdamm som låg utmed hela sträckan) resulterade i att han fick opereras för grusfylld matstrupe och söndertrasad magslemhinna.
Len Taunyane och Jan Mashiani
Två män från Sydafrika, som också ursprungligen ingick i World's Fair, ställde upp i loppet efter lite övertalning och trots att en av dem blev bortjagad 2 kilometer från spåret av arga hundar kom dom på nionde och tolfte plats. De var för övrigt de första svarta personerna från Sydafrika att delta i de olympiska spelen och förblev också de enda att göra så fram till apartheidsystemets fall 86 år senare.
Felix Carvajal var en fattig kubansk postarbetare som hade liftat till St. Louis. Inte för att han inte hade lyckats samla ihop pengar till resan, utan för att han spelade bort dom strax innan. När han kom fram hade han gått 40 timmar utan mat, men det fanns varken tid för mat eller ombyte. Han klippte av byxbenen och begav sig utsvulten ut i maratonloppet. Det gick ingen större nöd på honom till en början, han stannade och småpratade med åskådare här och där innan hungern till slut tog överhanden. Han sprang in på en närliggande äppelodling, satte i sig en stor mängd ruttna äpplen och fick så svåra magkramper att han la sig för att sova några timmar. Han kom på fjärde plats.
Félix Carvajal
Fred Horz var förste man i mål och korades kortvarigt som vinnare. Jag säger kortvarigt, för han diskvalificerades när det ganska snart uppdagades att han fått kramp efter 16 km och blivit skjutsad av sin tränare resten av vägen. Guldet gick i stället till engelsmannen Thomas Hick - som sprang sträckan på tre och en halv timme. Han var också svårt medtagen av hettan, han hade regelbundet blivit svalkad med tvättsvampar och druckit en dryck bestående av brandy, råa ägg och råttgift. Han började hallucinera och hade svårt för att gå upprätt sista biten. När han gick i mål, eller snarare blev buren över mållinjen av sina tränare medan han planlöst vevade med benen, kollapsade han omedelbart och det krävdes flera doktorer att återuppliva honom. Han hade gått ner 3,6 kilo under loppets gång.
Thomas Hicks och hans tränare
Många timmar senare hade totalt 14 deltagare nått mållinjen och fler blev det inte. Nån deltagare hade även sprungit åt fel håll.
Den snabba bonusfaktan
Den amerikanska gymnasten George Eyser vann inte mindre än sex guldmedaljer under spelen, trots att han hade ett träben.
James Bollinger, en av de deltagande boxarna, registrerade sig som Carroll Burton. Han försökte vinna juryns gunst genom att låtsas vara en annan, mycket populärare, boxare och hann vinna en match i dennes namn innan han blev påkommen och diskvalificerad.
I en närliggande arena skulle även en tjurfäktning äga rum men den dåvarande guvernören, Alexander Monroe Dockery, avbröt planerna med hänvisning till delstatens förbud mot just tjurfäktning. Då blev åskådarna så förbannade att de brände ner hela arenan.