[Denna artikel publicerades ursprungligen 2020 som en del av Nosys #4. Jag har valt några pärlor ur den blaskan att återpostas här.]
”Som vi tidigare meddelat pågår arbetet med att uppgradera en eller flera lägenheter i er fastighet till plusstandard. Detta medför vissa moment som kan uppfattas som störande, till exempel bilning (borrning). Vi arbetar så gott vi kan för att minska olägenheten för er.”
Lappen från hyresvärden satt i entrén en morgon när undertecknad var på väg ut med den bedårande franska bulldog jag har det utsökta nöjet att sörja för. Eftersom det finns 54 lägenheter i bara vår trappuppgång, och således 162 lägenheter i byggnaden totalt, har jag många gånger under åren erfarit vad det innebär när en lägenhet renoveras till plusstandard och visste att när det var dags för bilandet av golvbrunnen var det bäst att helt fly fältet. Särskilt eftersom just den lägenhet det gällde den här gången var förlagd rakt ovanför min egen. Vi har förmånen att vara goda vänner med ett par grannar som bor i andra änden av korridoren, och trots att det bara förmildrar omständigheterna en negligibel smula kom det sig i alla fall så att jag och Dolores, ovannämnda hund, blev erbjudna asyl hos karlsloken som denna dag var den som dagtid uppehöll sig hemmave.
Vårt gemensamma intresse stavas videospel, så det dröjde inte länge innan vi var i full färd med just denna ädla sysselsättning. Framför allt ville han visa mig ett av sina absoluta favoritspel på senare år, Warhammer: Vermintide 2. Det är utvecklat av en svensk studio vid namn Fatshark – en gruppering jag varit i kontakt med förut, närmare bestämt under 2014. Den gången gällde det deras tämligen hårt kritiserade Escaping Dead Island som jag fick det andefattiga uppdraget att recensera för den spelsida jag skrev för vid tidpunkten. Vad jag däremot inte kände till var att de redan året därpå släppte det tvärtom mycket omtyckta Warhammer: End Times – Vermintide. Ett spel med Left 4 Dead-upplägg vilket innebär fokus på fyra spelare som ska samarbeta genom banor fulla av mindre farliga flockfiender och smarta specialfiender utströsslade här och där. I stället för att bruka den oerhört trötta zombie-klichén valde man däremot att basera hela spelet på Warhammer och då närmare bestämt under The End Times, dagarna före hela Warhammervärldens absoluta undergång. Början på slutet inleds med att den råttliknande rasen Skaven slår samman sina påsar med nordborna Rotbloods, ett människofolk som dyrkar Nurgle, guden av sjukdomar och förfall. Det här är ett ytterst osannolikt samarbete eftersom Skaven är ökända för att inte jobba bra i grupp, varken inom sin egen ras eller ens inom sin egna klan. För att inte trilla iväg här på en avstickare i arton stycken nöjer jag mig där vad det gäller bakgrundshistoria.
Med blodad tand efter ett framgångsrikt koncept fortsatte Fatshark på den inslagna stigen med att släppa en direkt uppföljare, Warhammer: Vermintide 2, under 2018. Detta innebär följaktligen att i skrivandes stund har spelet funnits ute i två digra år. Gott om tid att koda bort allehanda buggar och släppa mer innehåll i form av extra kartor och vapen. Jag blev kort sagt intresserad och eftersom spelet även var på rea kände jag att det var ett förträffligt tillfälle att införskaffa ett exemplar.
Allt eftersom speltimmarna gick började jag intressera mig mer och mer för Warhammer-sidan av spelet. Det går utmärkt att uppskatta Vermintide 2 enkom för dess spelmekaniska styrkor, och i många fall tycker jag det är gott så. Ofta vill jag inte läsa en bok, jag vill spela ett spel. Men här väcktes min nyfikenhet. Alla platser jag besökte var så utstuderade och anrika, all dialog i spelet dröp av referenser och karaktärskorrekta drag i jargongen mellan huvudkaraktärerna att jag inte kunde hålla mig. Det var dags att slå upp en wiki i ämnet. Warhammer har för mig länge känts som ett särdeles svårt universum att närma sig med tanke på den enorma omfattningen, men nu hade jag ju ett lite avskärmande mål som gjorde grävandet lite mindre överväldigande. Jag ville lära mig om vad det var för fiender jag mötte och varför det låg i mitt intresse att reducera dem till små högar av kroppsdelar.
Som jag skrev tidigare består fienderna av olika medlemmar och faktioner ur Rotbloods och Skaven. Framför allt var jag intresserad av att läsa mer om råttfolket, Skaven, eftersom jag tyckte de var väldigt intressanta. De har under många år utökat sitt underjordiska territorium till att täcka så gott som hela Warhammer-universats världskarta och har som slutgiltigt mål att stiga upp till ytan och ta över, eftersom Skaven ser sig själva som den ultimata härskarrasen. En stor orsak till att det inte redan skett gissar jag är att det ligger i råttmänniskans natur att helt fokusera på överlevnad sett utifrån det individuella perspektivet. Den egna viljan att överleva trumfar allt annat. Skaven använder rå styrka, intelligens, samvetslösa svek och iskall narcisism för att gå segrande ur varje konfrontation och utnyttja varje given situation till sin egen fördel. Detta innebär naturligtvis att råttfolket inte enats under en flagg utan är indelade i en uppsjö olika klaner och faktioner, och till och med inom dessa råder det som jag tidigare nämnt kaos och misstro mot varandra. Tidigt i Skavens historia fanns en klan som kallade sig Merkit. Det var en av de allra första klanerna att förintas i början av det första Skaven-inbördeskriget – och man vet lika lite om deras historia som ödet för den handfull av överlevande som sägs ska ha funnits kvar. Faktiskt har Merkit-klanen inte ens en flagg att minnas, något alla andra klaner har.
Eftersom Warhammer-loren i mångt och mycket är baserad på, och gör direkta referenser till, den verkliga historien har även Merkit sina rötter i just... merkiterna. En nomadisk folkgrupp som levde kring Selengafloden i Mongoliet runt 1100-talet. De levde på jakt och boskap, och i vissa fall även jordbruk, men var framför allt kända för att vara ett synnerligen krigiskt folk och låg ständigt i konflikt med närliggande mongoliska grupperingar. En hövding tillhörande en fiendeklan lyckades en dag att röva bort en av merkiternas kvinnor och deras framtida förstfödda skulle komma att bli ingen mindre än Djingis Khan(!). Det ville sig alltså inte bättre än att en forna merkitkvinna födde den man som skulle inleda den slutgiltiga sammandrabbningen. Under Khans välde besegrades nämligen merkiterna efter en tjugo år lång konflikt och den handfull överlevande som fanns kvar när dammet lagt sig tvingades integreras i vad som kallas mongolväldet, det rike som skulle komma att bli världshistoriens allra största imperium.
Khan låg heller inte på latsidan när det gällde det täcka könet. Han trodde i sin enfald att styrkan av en man definierades av barnen man lämnade efter sig, så i hans harem av hustrur och tusentals konkubiner slet han flitigt med sin gudsförgätna penis. Forskare av idag hävdar att inte mindre än 0,5% av jordens befolkning, alltså lite drygt 39 miljoner människor, bär Khans gener. En aning trångt kring granen på julafton, med andra ord.
T.v: Inte Djingis Khan. T.h: Inte det här heller.
Så vad har vi, utöver den respektabla kuriosan, fått lära oss under den här spretiga resan? Elementärt, min käre Watson. Att det är roligt att falla ner i kaninhål! Här har jag presenterat ett av dem i all sin prakt. Det började med att en underbetald klåpare drämde borret i betongen och slutade med att jag fick lära mig om merkiternas försmädliga undergång. Och över hundra roliga timmars spelande däremellan.
