[Denna artikel publicerades ursprungligen 2020 som en del av Nosys #4. Jag har valt några pärlor ur den blaskan att återpostas här.]
Ganska ofta finner jag mig själv i bara underplagg framför datorn. Jag har glömt äta frukost, kaffet har kallnat och jag har ont i ryggen av att ha suttit i samma position för länge. Det är när jag snubblat över något intressant, ofta på Wikipedia, och tappat iväg mig själv på en lång kavalkad av forskningsartiklar och uppsatser. Jag blir som trollbunden framför skärmen i timmar utan att kunna släppa det jag läser om. Ofta ser jag senare inte vitsen med att berätta om mina fynd för någon, så minnet av de flyktiga intressestormarna bleknar och faller i glömska. Här har jag tänkt ta till vara på några sådana.
Macropinna microstoma: Fisken som visade för mycket
Året är 2004. Quorthon, hjärnan bakom Bathory, har precis gått ur tiden och Mark Zuckerberg lanserar det svarta hål av integritetskränkningar och obönhörlig övervakning som stavas Facebook. Utanför Kalifornien, 800 enheter av det franska underverket meter ner i Stilla Havet finner vi ett radiostyrt fordon utsänt av MBARI (The Monterey Aquarium Research Institute) utrustat med en videokamera med det synnerligen specifika syftet "att iaktta djuphavsvarelser". Vad som ska komma att fastna på film (här är filmen förresten) det här dyket är inget mindre än ett levande exemplar av den sällssynta Macropinna microstoma, en medlem i Barreleye-familjen (Opisthoproctidae) som fått sin benämning från sina utsökt egendomliga ljusorgan; sina ögon. Som namnet låter påskina har de här fiskarna inte traditionella ögon utan i stället cylindrar som är riktade rakt upp och alltså ser lite ut som stående tunnor. Deras ögon är skapta på det viset eftersom deras jaktbeteende går ut på att stå i princip helt stilla i mörkret under sina byten medan de tittar upp efter passande munsbitar.
Macropinna microstoma från Kalifornien
Vidare är ögonen fyllda med en mycket distinkt grönaktig vätska som filtrerar bort solljus och gör det möjligt att uppfatta bioluminiscens från maneter och andra organismer. Just den här familjemedlemmen beskrevs förvisso redan 1939 av marinbiolog M. W. Chapman men de exemplar som studerades vid tidpunkten var alla bragda om livet och gravt deformerade från tryckskillnaden att komma upp från djupet. Därför uppdagades helt ny information som kom att ändra vår uppfattning om varelsens besynnerliga natur på två vis.
1) Ögonen är inte fästa vertikalt utan kan vinklas framåt vilket ger fisken ett mycket mer omfattande synfält än man tidigare antagit.
2) Det membran som täcker främre delen av huvudet ligger inte tätt utmed skallen utan är i stället utspänt med hjälp av vätska. Detta ger i praktiken fisken ett helt genomskinligt huvud.
Macropinna microstoma från Bosch
Eftersom ögonen sitter mitt i huvudet måste det vara genomskinligt för att fisken ska kunna se något över huvud taget, så det har ju sina uppenbara anledningar. Men konstruktionen fyller ytterligare en festlig funktion. Mycket av Macropinna microstomas föda lägger den rabarber på genom att norpa den från manetliknande grupplevande organismer kallade Sifonoforer. Deras tentakler, som bland annat hoppkräftor fastnar i, hade skadat fiskens ögon om de inte var skyddade av den vätskefyllda panna som gör Macropinna microstomas till en given deltagare i detta min festival av egendomligheter. Det finns förresten inget smidigare namn än Macropinna microstomas, så jag tänker hädanefter referera till den som Rolf, men nu är ju biten om Rolf i princip slut så det var kanske lite sent påkommet. Avslutningsvis får vi nöja oss med att konstatera att det finns mycket kvar att lära om denna ogemena fisk, men en sak är säker: det blir inte lätt, för den har ögonen på skaft. Hehe. Fattar ni? Eller… alltså, ja det är väl mer tunnor, men… helvete.
Fuligo septica: Smöret som visste för mycket
Vi lämnar den kaliforniska kusten bakom oss och slår ivrigt ned i de småländska skogarna där häxorna är i full färd med att skicka sina bjäror på intet ont anande granngårdar med tillhörande boskap. En bjära är ett dragväsen (drag = ämnat att dra till sig värdefulla saker på andras bekostnad) i svensk folktro som häxor använde för att stjäla mjölk. Exakt vad en bjära såg ut som varierar beroende på var i landet man befann sig, i Småland var det en hare, i Dalarna var det en katt eller en fågel och i Norrland var det ett nystan av blod, ormar, kyrkmaterial och jord. Gemensamt för samtliga varianter var i alla fall att de var lite slarviga och kunde tappa mjölk här och där i skogarna som formades till en gul massa som låg på stockar och stubbar – något som än idag alltså kallas för trollsmör. Nu vet vi däremot bättre och det rör sig naturligtvis inte alls om tappad mjölk från ett sagoväsen, det rör sig om något långt mer fascinerande. Trollsmör är nämligen en slemsvampsart. Slemsvampen har sitt namn till trots ingenting med andra svampar att göra utan är en stam bland protisterna – en samling encelliga organismer som varken är djur, svampar eller växter. Vad som gör de här krabaterna alldeles särdeles intressanta är deras förmåga att lära sig saker trots att de saknar ett centralt nervsystem.
Fuligo septica på äventyr i Litauen
Året då millenniumbuggen äntligen skulle sätta våra samhällen ur system fick forskarna Nakagaki, Yamada och Tóth för sig att placera en slemsvamp i en labyrint preparerad med fyra nyckelpunkter där de installerat kuber innehållande för slemsvampen värdefull näring. Till en början bredde den ut sig i konstruktionens alla gångar. Några timmar senare hade den begränsat sig till alla de vägar som ledde till näringskuberna. Ytterligare några timmar senare hade den begränsat sig till endast den absolut kortaste vägen genom labyrinten till alla näringskuber. Denna anmärkningsvärda process för cellulär beräkning innebär således att det uppvisas en primitiv form av intelligens.
Slemsvampen är som sagt encellig men förenas tjänstvilligt med andra slemsvampar och bildar större slemsvampsorganismer bestående av många individer – och det individerna vet sedan tidigare, till exempel kortaste vägen till näringskuber i en labyrint, delas med resten av gruppen. De kan alltså inte bara lagra utan även föra vidare information – trots att de inte har en tillstymmelse till hjärna. Detta har de gemensamt med Sverigedemokraterna.
Toxmoplasma gondii: Parasiten som bestämde för mycket
Vi dröjer kvar bland protisterna men vänder vår uppmärksamhet mot den lite mer specifika gruppen protozoer. Av egenskapen ”encelliga organismer som visar upp djurliknande beskaffenheter” att döma for vi alla med den förståeliga villfarelsen att protozoerna var de första levande varelserna på den planet vi för tillfället oförskämt ockuperar och kallade dem således för urdjur. På senare tid har det emellertid uppdagats att protozoernas relation till djur… lämnar en del att önska, för att uttrycka mig milt. Faktiskt är till och med svampar närmare besläktade med djur än vad protozoerna är. En av de här protozoerna går under det rafflande namnet Toxmoplasma gondii och det är denna organellernas mittfältare det här stycket är tillägnat.
Vi ska tillbaka till 1908 mina vänner, och det är inte för att återuppleva 250-årsminnet av Roskildefreden utan för att göra Charles Nicolle, fransk bateriolog och nobellpristagare i medicin, sällskap på Pasteurinstitutet i Tunisien. Han har nämligen gjort en anmärkningsvärd observation i ett stycke vävnad från en kamfingerråtta (Ctenodactylus gundi). Det rör sig om just Toxmoplasma gondii. Vad alla parasiter har gemensamt är att de lever av en värd. Hur de når sin värd varierar däremot avsevärt och T. gondii har en oerhört intressant metod att få som den vill, den ändrar nämligen beteendemönster hos alla den invaderar. Resan börjar med att diverse gnagare konsumerar den utsökta delikatessen Bajs och blir följdaktligen infekterade av parasiten som ligger på lur i just sådana gemak. Men den är inte nöjd där, ty det är endast i katter den kan starta sin efterlängtade reproduktionsfas. Vad göra? Påverka gnagarna till att inte frukta katter, naturligtvis. En gnagare infekterad med T. gondii förlorar sin instinktiva aversion gällande katturin, vandrar obrytt in i områden där katter lever och blir inom kort middag åt den slutgiltiga värden. Här förökar sig parasiten, följer med tidigare nämnda delikatess ut i det vilda och startar cykeln på nytt.
Toxmoplasmosis
Det händer att T. gondii hamnar fel. I praktiken kan den infektera alla varmblodiga varelser, men särskilt spännande är att den kan hamna i människor och även om det blir slutstationen (vi står högst i näringskedjan) kan det ha en del pikanta bieffekter.
Två exempel på en människa
Ett flertal studier antyder att toxoplasmos, som det heter när vi drabbas av denna lilla spellevink, påverkar även människans beteende. Infekterade män visar större aggressivitet, misstänksamhet och avundsjuka samt är mer troliga att trotsa olika regler och utsätta sig för större faror medan infekterade kvinnor tenderar att uppföra sig mer varmhjärtat, vårdande och tillitsfullt. De flesta av oss har nog hört talas om uttrycket ”crazy cat-lady” och det har som den uppmärksamme läsaren säkert redan anat just att göra med T. gondiis beteendeförändrande egenskaper. Parasiten tar sig in i människans dendritiska celler (som vanligtvis är till för att stävja just parasitinvasioner) och styr kosan mot nordligare breddgrader, upp till vår hjärna, där de sparkar av sig skorna, tar en pinne whisky och går i ide i väntan på ett bra tillfälle att bryta ut i infektion. Eftersom toxmoplasmos sprids via dåligt tillagad mat, exponering för smittad kattavföring och dessutom kan föras vidare från mamma till barn är oerhört många drabbade. Man beräknar att ungefär hälften av världens alla människor bär på parasiten och i Sverige gäller siffrorna en av fem. Var femte människa du träffar idag har en exspekterande parasit i hjärnan. I majoriteten av fallen uppvisas inga särskilda effekter – men det är ändå ett bra samtalsämne vid nästa fika.
Limulidae: Hästskon som blödde för mycket
Kommer ni ihåg den praktfulla älg som trotsade väder och vind för att kämpa sig över sundet och stolt kliva i land på den danska sidan bara för att senare bli påkörd av ett tåg? Det är med sådan cynism jag tvingas se på ett av våra idag levande fossil – dolksvansen.
Limulidae
Dolksvansen, även kallad hästskokrabba, är en besynnerlig skapelse som utvecklades tillsammans med trilobiten för över 500 miljoner år sedan. Kroppen består av tre huvudsakliga delar: ett stort slätt skal som täcker ögon, mun, ben, hjärta och hjärna, en mittendel som huserar gälar samt könsorgan och ett svansparti som främst används som hävstång ifall djuret skulle finna sig själv på rygg. Dolksvansens blod innehåller inte järnbaserat hemoglobin som människors blod gör utan kopparbaserat hemocyanin, som ger blodet den blå nyans som från början fångade min uppmärksamhet. Detta blåa blod är inte ensamt i djurens rike om att skilja sig från vårt traditionella röda. Vi har stjärnmasken (Sipuncula) med sitt mörklila blod, vi har alla tusentals arter av skinkar (Scincidae) som har grönt blod (och grön muskelmassa och grönt skelett), sjögurkorna (Holothuroidea) jobbar i sin tur med gult blod, de flesta arter av isfiskar (Channichthyidae) har genomskinligt blod och insekter har ofta ett vitt blod som påminner om vattnig mjölk. Men för att återkomma till dolksvansarna är just deras blod mer högintressant nu än någonsin.
Man har länge använt deras blod i medicinsk forskning, de samlas faktiskt systematiskt in och tappas på blod regelbundet. Detta för att deras blod innehåller LAL (Limulus Amebocyte Lysate) som är en blodcell vars egenskaper används för att upptäcka endotoxinkontaminering vid framställandet av vaccin och andra injiceringsmediciner. I samband med att man försöker ta fram ett vaccin mot COVID-19 har nu efterfrågan på fossilernas blåa guld ökat igen. Ingreppet har en upp till 30% dödlighet vilket föranleder diskussioner om huruvida detta förfarande är etiskt försvarbart, i synnerhet med tanke på dolksvansarnas ständigt minskande population. För 65 miljoner år sedan fanns dolksvansen i alla hav, nu har familjen blivit reducerad till fyra olika arter och klassas som utrotningshotad. Detta eftersom vi är mycket påhittiga i vår strävan att begagna oss av varenda jävla varelse vi kan lägga våra små äckliga fingrar på. Dolksvansen äts som delikatess, den används som bete, dess naturliga habitat förstörs och den medicinska forskningen springer på stränderna som hagalna fiskmåsar i jakt på det användbara blodet.
En riktig jävla delikatess
Detta arma leddjur blir såledsdjur… va? Detta arma leddjur blir såledesdjur… blir utnyttjat på alla tänkbara vis tills det inte längre duger till mer än att gödsla med(!).
Bubblare: Självmord
Ingen lista över ovanligheter är komplett utan ett hälsosamt mått av suicidala stråk. Det finns ett antal olika anledningar till att djur tar sig själva av daga. Närmast till hands för läsaren ligger förmodligen det förändrade beteendet indtroducerat av nyss nämnda parasit – men det finns fler situationer som mynnar ut i att vi blir en individ mindre. Och nej, lemmeltåg som går rakt ut för ett stup är en myt så pensionera den vanföreställningen direkt.
Självmord som altruistisk handling
Hästmyran är väldigt mån om sitt territorium, så till den grad att när det kommer till att försvara dem kan den ta till ett dramatiskt självmord där körtlar i dess bakdel spricker och täcker alla i närheten med ett frätande ämne. Det finns även termiter som slutar sina dagar på ett liknande vis men i stället för att attackera så har de för avsikt att blockera gångar och på så vis försvara andra i gruppen. Ärtbladlöss som blivit infekterade av parasiter utsätter sig själva för onödig fara och ökar riskerna att bli byte åt rovdjur för att skydda den egna gruppen från parasitangrepp. Markatter har observerats föra oväsen när fara lurar i närheten, vilket innebär direkt livsfara för individen som drar till sig all uppmärksamhet men ökar chanserna för resten av gruppen att smita undan med livhanken i behåll. Jag kan fortsätta, men vi kan stilla konstatera att självmord som altruistisk handling är ett relativt vanligt förekommande fenomen.
Depression med oavsiktlig död som resultat
Nu börjar vi närma oss det som vanligtvis åsyftas när självmord kommer på tal. Även här finns många exempel. 1845 fanns en newfoundlandshund som ständigt slängde sig själv i vattenkroppar och lät sig själv sjunka. Trots räddningsförsök lyckades hunden till slut hålla huvudet under vattenytan så pass länge att döden inträffade. Det här sorgliga ödet är inte ovanligt, hundar uppvisar ofta depression och sorg över förlorade familjemedlemmar och kompanjoner till den grad att de kan tappa aptiten och svälta ihjäl eller på andra vis vara likgiltiga inför livshotande situationer. Ankor och burfåglar uppvisar samma beteende.
Genuin vilja att dö
Detta finkänsliga ämne får sluta lyckligt (eller i ett antiklimax, beroende på hur du väljer att se på det) då det inte existerar rena självmord i djurriket på samma vis som det gör bland oss människor. Det finns inget djur som ledsnar på det avgrundsmörker som är den kapitalistiska maskinen och bestämmer sig för att lämna jordelivet på eget bevåg. Eller... Vi har ju förvisso fallet med Flipper.
Under 60-talet sändes en TV-serie som gick under samma namn som dess huvudrollsinnehavare, Flipper. Premissen var en ovanligt intelligent flasknosdelfin, tänk Lassie fast i vatten. Rollen som Flipper spelades av fem olika delfiner varav en, Kathy, ska ha dränkt sig själv framför tränaren Ric O’Barry som berättar om händensen i dokumentären The Cove från 2009. Det finns inga vetenskapligt fastställda bevis för att detta faktiskt var Kathys medvetna avsikt, men det finns heller ingenting som talar för att det skulle röra sig om någonting annat heller.
